Jag saknar dig... Vet inte om du känner likadant, men jag mår piss över det hela. Det gnager sönder mig från insidan och det värsta av allt, Jag vågar inte säga ett knyst! Jag bara önskar att det kunde bli som vanligt, men om det blir så att jag varken klarar av eller orkar ta ett steg så kommer det inte bli så. Något man får leva med helt enkelt. Men kommer jag kunna glömma och leva vidare tro? Antagligen inte, det var så mycket man lovade som nu bara är tomma ord.

Men som sagt, ha ett leende på läpparna så blir allt bra. Eller?!